16 april 2013

Använder ni levnadsberättelse hos er?

Nestor har ställt frågan till tre chefer inom äldreomsorgen.

Anne Andersen, enhetschef Johanneslund B, Haninge kommun
Ja, vi använder levnadsberättelsen, men på olika sätt beroende på brukarens behov och personlighet. Ibland används den aktivt som bakgrundsmaterial eller underlag för samtal, och för att reflektera över och se sammanhang. Ibland använder vi den mer ”passivt” för att få förståelse och för att få en mer nyanserad bild av brukaren. Vi upplever att levnadsberättelsen kanske borde ha sin utgångspunkt i personlighet, betydelsefulla händelser och livet som pensionär, och därefter kronologiskt gå tillbaka i tiden. Det är så viktigt att ha kvar rätten till att vara den man är här och nu, och rätten till att utvecklas och förändras var man än befinner sig i livet. Vi måste ha fokus på brukaren och nuet. Det som har varit, är för oss byggstenar och kitt.
___________________________________________________________________

Maria Sandell, verksamhetschef, Nynäshamns kommun
Ja, det gör vi. Vi har använt den i många år. Den används på våra vård- och omsorgsboenden, lite beroende på hur verksamheterna ser ut. Levnadsberättelsen ligger i vårt kvalitetsledningssystem, så vi har rutiner och riktlinjer för hur man ska arbeta med den.

Vi strävar efter att våra kontaktpersoner ska fylla i den tillsammans med de äldre i så stor utsträckning som möjligt, istället för att de anhöriga fyller i den.Det är ju ett sätt för kontaktpersonerna att lära känna de äldre på, och att hitta samtalsämnen och intressen.Då vet vi också mer om vad vi kan göra speciellt för den äldre.

___________________________________________________________________

Marissa Santos, enhetschef,  Malmgårdens äldreboende, Haninge kommun
Vi på Malmgården använder levnadsberättelsen. Jag tycker att den är ett bra instrument för att skapa ett individanpassat tänkande och därmed personcentrerad vård. Meningen med levnadsberättelsen är ju att varje enskild person får stå i fokus i sitt eget liv. Personalen behöver känna den enskildes bakgrund för att kunna skapa socialt gemenskap, meningsfulla konversationer, förstå beteende, önskemål och ge en guldkant på tillvaron. Det är individens egen livshistoria som gör henne eller honom unik.

Personalen ska vara behjälplig med att fylla i levnadsberättelsen, och den kan fyllas i allt eftersom.Jag tycker att det är lämpligt att börja med levnadsberättelsen vid inflyttning.Vi har den som återkommande punkt på APT.

Personalen på avdelningar för minnessjukdomar är mer medvetna om behovet av levnadsberättelsen som arbetsinstrument än dem som arbetar på avdelningar för somatiskt sjukdom.Jag tycker att alla ska bli sedda, oavsett sjukdom eller funktionsnedsättning.

___________________________________________________________________
___________________________________________________________________

Kort om levnadsberättelse som verktyg i äldreomsorgen:
– Levnadsberättelsen är frivillig för de äldre att göra.
– Den är sekretessbelagd och tillgänglig endast för berörd personal.
– Levnadsberättelsen fylls i av den äldre själv eller tillsammans med en anhörig eller den äldres kontaktperson på det särskilda boendet, dagverksamheten eller hemtjänstgruppen.
– Levnadsberättelsen kan se olika ut, det finns många olika exempel. Nestor har tagit fram en version i tryckt upplaga. Läs mer om den (se högerkolumnen).