Existentiella frågor i äldreomsorgen
Frågor och tankar om död och sorg upplevs av många som något svårt och tungt, något man helst undviker. Men vad händer när man som undersköterska i äldreomsorgen möter anhöriga i sorg, träffar äldre personer som har tappat livslusten, eller kanske hittar en av sina vårdtagare avliden i hemmet?
På höstens FoU-café var temat ”Existentiella frågor – i mötet med oss själva och den äldre”. Att möta dödsfall, sörjande anhöriga och kanske livströtta äldre, hur gör man som personal i vården och äldreomsorgen?
Brittmari Godman som är sjukhuspräst har lång erfarenhet av att träffa människor i kris och sorg. Hon säger:
– Det är lätt att känna maktlöshet inför människor som känner sig ensamma och har tappat livsgnistan. Därför undviker vi dem, vilket gör deras ensamhet ännu större. Jag som personal måste fundera över vilka rädslor jag har när jag träffar dem. För i mötet med de äldre finns alltid en bit av mig själv.
Brittmari Godman betonar att vi har oss själva som redskap i mötet med de äldre, och att det är i mötet med dem som samtalet skapas.
I Olofströms kommun har äldreomsorgen gått ihop med Svenska kyrkan och skapat samtalsgrupper för äldreomsorgspersonal. Samtalen kallas ”Tankar och erfarenheter i dödens närhet”.
– Att vårda i slutskedet av människors liv är ju en del av arbetet i äldreomsorgen. Därför måste vi ge tillfälle för vår personal att reflektera. Och att låta dem göra detta på arbetstid och utanför själva arbetsplatsen, det är viktigt, säger Eva Sunesson som är enhetschef i äldreomsorgen i Olofströms kommun.
– Genom samtalen blir undersköterskorna tryggare i mötet med döden i sina jobb, och bättre på att bemöta anhöriga som sörjer och äldre som är döende. De äldre ska ha ett värdigt slut.
Deltagarna får välja mellan några givna teman för träffarna, exempelvis ”möte med anhörigas känslor, reaktioner och frågor”, eller ”sista dygnet, erfarenheter av dödsögonblick eller upptäckt av död vårdtagare”. Tanken med samtalen är att personalen får berätta om sina erfarenheter och upplevelser och därigenom öka sin kunskap. Varje grupp består av högst sex personer. Viktigt är att deltagarna kommer från olika personalgrupper.
– Under våra samtal ser vi att sorgen och döden kan se olika ut, vi lär oss att se döden ur olika perspektiv. Jag tror att det är processen i sig, att samtala och reflektera tillsammans, som är det viktiga när det gäller att ta till sig sådana här frågor. Lärandet innebär en utvecklingsprocess där man successivt lär sig att förhålla sig till döden. Det handlar inte om att få exakta svar och enkla lösningar, säger Annica Ganestedt, diakon i Svenska kyrkan, som tillsammans med Eva Sunesson startade samtalsgrupperna för några år sedan.
På Nestors FoU-café talade även Marie-Louise Söderberg, projektledare för Äldretelefonen som har startats av MIND, Föreningen Psykisk Hälsa. Hon berättade om Äldretelefonen och äldres och anhörigas behov av stöd.
Föresläsarnas kontakuppgifter finns i högerkolumnen.
